Bara för att jag håller käft om hur jag egentligen mår så mår jag inte bra, men orkar inte vara den som mår dåligt hela tiden. Men när jag väl berättar hur jag mår så känns det som om alla tar det med en nypa salt och inte riktigt bryr sig så det känns inte som nån större mening att öppna käften.

Han knäckte mig totalt och slog sönder mig i microskåpiska bitar som aldrig kommer bli återfunna och bli hel igen oavsett hur mycket man än försöker, jag har ingen frihet och har inte haft det på flera år och kommer nog aldrig riktigt bli så pass fri att jag lever ett bra liv...